LYCKAN, KARLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

Ytterligare en vecka har passerat och den här gången har det gått i en rasande fart. Skrämmande fort, till och med. Ni vet hur första veckorna i en ny stad eller i nya klassen (innan man riktigt känner någon alls) sniglar sig fram och man riktigt räknar timmar och minuter men det känns som ett never-ending-mission, medan de sista veckorna på sommarlovet tycks vara uppspeedade i x8? Den här veckan har verkligen varit en av de sista sommarlovsveckorna. Kanske för att jag gjort så mycket skoj – Ja, för tiden går ju fort då…

Livsfilosofering, langa sommarvarma kvallar och lite forberedelser for stundande festligheter ar de komponenter som varit byggstenar i min vecka.

I mitt filosoferande (som för var dag som går blir allt mer professionellt: övning ger färdighet!) så har jag den här veckan tagit stor hjälp av fantastiska Sara. Gång på gång har jag under mina månader här fascinerats över vilka Jackpott-vinster jag dragit i kompis-lotteriet. Jag har träffat de mest spännande, givande, erfarna, intellektuella, varma och fantastiska människorna ni kan tänka er. Sara, inget undantag.

Tillsammans har vi den här veckan spenderat åtskilliga timmar på diverse uteserveringar och stränder, morgon som kväll, och ägnat tiden åt att prata livet. Aldrig tidigare i mina 22 år har jag lagt så mycket tid som jag lägger nu på att ventilera alla de där frågorna som alltid tyckts ha susat i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Varför kan framtiden kännas så skrämmande och främmande och på samma gång lockande och kittlande? Hur kan känslor vara så överväldigande stora? Hur kan vi låta dem vara det? Vilka är de rätta svaren? Finns det rätt och fel? (…ja, ni fattar poängen…) Men, så är ju också Australien mycket mer öppet för att prata om allt det där, att ifrågasätta och leta svar är liksom inga konstigheter. (Förstå mig rätt: jag älskar Sverige och svenskar, men ibland kan jag känna att vi är så fruktansvärt rädda för vad vi ska få reda på om vi skrapar på ytan och börjar ifrågasätta bakgrunden till varför saker är som det är, eller vad framtiden har att erbjuda för den delen. Istället sopar vi undan de där frågorna under mattan och lever på livet som vanligt, ”för att vi alltid gjort det, för att det är så det ska göras”.)

Hur som helst, Sara och jag har haft gott om tid till djupa, givande konversationer – alltid uppmixat med en lagom dos kill-spaning, en god kopp kaffe/smoothie och mängder av skratt. Ett lysande sällskap. Dessvärre lämnade hon i tisdags paradiset för att återvända till Sydney och inom kort Sverige. Det är det tråkiga: man springer på fantastiska människor, får låna dem en stund och sedan far de vidare. Samma resa med Therese och Johan, det fantastiska par som jag spenderade midsommar och veckorna därefter med, och så många av de andra underbara själar jag träffat här. Å andra sidan: jag inser att det är så livet är: ingenting varar för alltid och det gäller att uppskatta saker medan de finns i ens närhet och att ta väl vara på det så länge man har det. (…fast sen var ju det där förstås en liten lögn med, när man väl hittat fantastiska vänner så håller man ju hårt i dem och då spelar det ingen roll om man är på andra sidan jorden – man finns ju fortfarande där för varandra och håller kontakten, det blir bara lite svårare att ses för en powerwalk i nationalparken en halvtimme efter att man ringt och kollat läget).

Utöver alla timmar med Sara bjöd veckan på ordentligt med festligheter. Speciellt för mig, som gått i månader av lugna hemmakvällar, så har det blivit en härlig kontrast. Torsdag, fredag och lördag förra veckan hamnade jag ute, lördagen avslutade jag till och med med dans. I onsdags var det dags igen: personalmiddag med efterföljande festligheter, och däremellan har jag hunnit med ett par glas apelsinjuice på diverse nya favorithak.

Ni undrar förresten hur det gått i fågelhistorien? …jag åker fortfarande buss, men känner mig lyckligare så. Jag har numera fått bevittna ett par andra stackars cyklister bli attackerade av samma fågel och tenderar rysa så fort jag bara hör fågelkvitter (vilket blir lite jobbigt, eftersom att här är fåglar överallt). Skräckhistorierna fortsätter att hagla från folk man möter, jag håller mig helt enkelt till bussen ett par veckor till framöver.

Och apropå skräckhistorier… För er som känner mig vet ni ju att jag inte direkt är Sveriges-mästerkock-material, men hör på de här skrämmande sanna berättelserna från den senaste veckan: efter att ha bestämt mig för att rycka upp mig och göra en ansträngning i att faktiskt laga lite vettig mat istället för att leva på frusen pizza och pommes med ketchup (ja, bara pommes och ketchup, kött har liksom varit för svårt) så har jag nu gått utanför min comfort-zon och testat lite mer. Den här veckan resulterade det i: Misslyckad omelett (jag skulle steka ett ägg och addera ost – ni märker ju höjden på min kulinariska förmåga – men glömde att man eventuellt skulle ha smör i stekpannan innan man började fräsa på. Resultatet: svart, geggigt och rykigt ägg som jag försökte rädda till ett misslyckat scrambled egg istället… Smaksensation: 2,2 av 5) och Husmanskost med touch av jord (här skulle jag verkligen slå på stort, steka IKEA-köttbullar och koka potatis och morötter. Lat som jag är bestämmer jag mig för att inte skala, eller ens tvätta, mina ännu jordiga potatisar, istället tänker jag att jorden bör kokas bort och skalet falla av när jag ska äta. Problem ett: jag glömmer bort att kokvattnet är jordigt och använder det i den gräddsås jag gör, Problem två: jag glömmer att skölja rent potatisarna och morötterna efter att jag kokat dem och slänger istället upp dem på tallriken direkt. Resultatet: det KNASTRADE i mina tänder när jag åt, och det var dessvärre inte på grund av för mycket socker. Smaksensation: -3 av 5, FY!)

Man kan nog lätt konstatera att jag inte är något vidare flickväns- eller hustru-material i köket. Ännu. Fram tills i tisdags har mitt skafferi dessutom ekat tomt på alla kryddor, what-so-ever, men det rådde Sara bot på genom att skänka mig sitt kryddbibliotek när hon lämnade Noosa. Så fort jag råkade erkänna höjden (saknaden av höjd) på min kokkonst konstaterade hon nämligen att jag åtminstone behövde lite kryddor för att överhuvudtaget lyckas. Vi får väl se om det hjälper. Hittills behåller jag diagnosen Kulinarisk Analfabet.

Vi hoppar snabbt vidare till något jag faktiskt är lite bättre på: planering och förberedelser. I det här fallet har det handlat om att förbereda för den möhippa och det bröllop jag inom snar framtid ska få uppleva. På lördag (…imorgon!!!) väntar en sista natt ute med tjejerna för blivande bruden Dominique och klädkod för kvällen är tyllkjol och dina bästa klackar. Blir spännande att se vad jag har att vänta: sugrör i spännande former? Strippor? Stora avslöjanden? …inom 24 timmar vet jag! Jag har i alla fall förberett mig genom att införskaffa en rosa liten historia i 3 lager tyll och känner mig som en prinsessa när jag snurrar runt i lägenheten (…jag erkänner, jag har provat den de senaste kvällarna) till tonerna av Orup och Linda Bengtzing.

Igår tog jag mig dessutom till närmsta köpcenter för att förbereda parets bröllopsgåva. Eftersom att jag skriver på svenska och de är australienska så vågar jag nog utan problem erkänna att jag skapat en tavla som jag framkallat i stort format och ramat in. Motivet: tre datum – första dejten (they first met), förlovningen (she said yes) och bröllopet (they said I do). Då jag ligger bakom design av deras bröllopsinbjudningar valde jag att köra samma färg och font i tavlan: den röda tråden är given och resultatet blev kanon! Idag har jag lyckats kryssa av ytterligare en sak på To-do-listan. Jag är numera lika vithårig som Gandalf igen efter att ha varit på ett lyxigt salongbesök med bottenfärg och tillhörande huvudmassage – underbart!

Nu ska jag runda av veckans summering med ett par bilder och därefter väntar en vända på stan, det är dags för finaler i AFL (Australienska Fotbollsligan) och hur kan man bättre spendera en fredagskväll än med att följa dem? Jag misstänker att det blir en perfekt uppladdning för möhippa, en veckas heltidsjobb (söndag – fredag, pust!) och bröllop. (Finns en risk att det är en trött Hanna ni hör ifrån om en veckas tid.)

hannaberkesi_blogg2 hannaberkesi_blogg hannaberkesi_blogg3

Återigen: bragdguld till dig som läste från början till slut (förhoppningsvis får jag precis som förra veckan ett samtal med historier om hur frukosten sattes i halsen till följd av för mycket skratt tack vare mina fågelhistorier), annars får ni gärna lämna fotspår i kommentarsfält eller fortsätta skicka glada tillrop över Facebook. Jag saknar er alla och känner mig fantastiskt lyckligt lottad i kompis-lotteriet redan innan jag kom hit, förstår inte vad jag gjort för att förtjäna guldklimpar som er, men känner mig som en glad miljonär!

Stora, långa, varma, 30+ gradiga och soliga kramar från paradiset,
Be good!
H

Posted on 20 September, 2013 in ALLMÄNT, AUSTRALIEN

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Back to Top