Den nakna sanningen – CULTURAL CARE SUGER!

Okej, är ni redo för ett monsterinlägg? (Gillar ni inte att läsa långa meddelanden så ska ni nog skippa det här, för nu kommer jag berätta stora delar av allt som hänt…) Misströsta dock inte om ni inte gillar att läsa – jag lovar att bomba med bilder och fatta mig liiiite kortare i framtiden.

Här kommer iallafall anledningen till varför jag nu sitter i min lilla säng på mitt lilla rum hemma i lilla Växjö igen och inte fortfarande jobbar i Boston…

Man skulle kunna säga att det börjar med dålig timing. Nej förlåt, DÅLIG timing – stora bokstäver nödvändiga! När jag anlände till min familj var båda mina barn väldigt sjuka (inget allvarligt, men en ordentlig omgång av halsfluss/liknande vilket gjorde dem riktigt medtagna). I kombination med detta hade min värdmamma en riktigt tung period då hennes pappa var dödssjuk (han klarade sig, som tur var, och jag träffade honom i veckan innan jag åkte hem, så han är okej nu) och hon hade ett stort projekt på jobbet som precis var i sluttampen. Dessutom hade de haft en fransk tjej som bott med dem under sommarmånaden och som inte åkte hem förrän min första helg var slut och första arbetsdagen skulle börja.

Enligt Cultural Cares regelverk ska de första tre arbetsdagarna inte genomföras ensam, utan familjen ska se till att det finns någon där som stöttar och hjälper till. Så lyder inte min historia – jag kastades rakt ut i att jobba och dessutom köra (med barn i bilen) alldeles själv. Lång historia kort, allt gick bra – men jag kände mig ganska vilsen och fick ingen bra introduktion.

Eftersom att familjen jag kom till dessutom aldrig varit med i au pair programmet tidigare så hade de dålig koll på vad som gällde och det tog lång tid innan jag fick mobiltelefon – och inte ens nu när jag åker hem vet jag hur man använder diskmaskinen i huset…. (Det tog med andra ord väldigt lång tid innan de visade mig tvättmaskin och spis osv – men det visade de iallafall, fast fram tills dess fick jag lista ut allt på egen hand)

Det är dock inte bara familjens ansvar att ge au pairen en bra start, utan även organisationen bär ett ansvar. (SNÄLLA NI, jag måste skriva det redan nu – ÅK INTE MED DEM! Kommer berätta varför snart, men jag är så fruuuuuktansvärt besviken på hur de hanterat hela denna situationen, så orkar ni inte läsa längre än hit, ta iallafall med er det här: ÅK INTE MED DEM!) Varje au pair får en lokal kontaktperson (kallas LCC) som ska bo max en timme ifrån en. Tanken är att hon ska ringa inom de 48 första timmarna efter att au pairen anländer hos familjen och komma och besöka för ett orientation-meeting inom de första 2 veckorna. Min LCC var på semester de första 3 (!!!) veckorna och hörde inte av sig….

Fick visserligen ett intro-möte med en annan LCC, men faktum är att första gången jag träffade min LCC var vid tillfället då vi bestämde att bryta med familjen. Värdfamiljen hade inte heller träffat henne innan dess…

Okej, tillbaka till första veckorna. Jag vill inte gärna hänga ut för mycket detaljer om min värdfamilj, men för att ändå ge er en uppfattning om varför jag kände att det inte skulle fungera med dem så kan jag väl säga att situationen jag kom till inte såg ut som situationen de beskrivit att jag skulle komma till. Jag skulle ta hand om två fullt friska, glada, pigga och härliga utåtriktade ungar som varken hade mat- eller sömnsvårigheter (eller andra problem heller för den delen). Jag hamnade i ett läge där värdsonen VARJE DAG, VARJE TIMME de första tre veckorna slog och sparkade mig samt talade om för mig hur mycket han hatade mig, att han ville döda mig och HUR han skulle döda mig (låter absurt, jag vet. Det värsta är att det är sant, och att föräldrarna gjorde väldigt väldigt lite åt det. Och egentligen blev det bara liiite bättre innan jag åkte hem, jag fick fortfarande höra det åtminstone varannan dag under hela min tid), jag hamnade i ett läge där barnen åt olika rätter (en sak till den ena, en till den andra) vid varje måltid och mitt i måltiden kunde välja att byta vad de ville äta (= ofta fick jag göra 4 rätter vid en och samma måltid) – eller inte äta alls, eller springa ifrån bordet (dessutom matade föräldrarna sina barn med sked när jag kom dit – för att de skulle få i sig något – något jag inte tyckte kändes bra med två femåringar), jag hamnade i ett läge där jag varje vecka tog ungarna till respektive möten med läkare och terapeuter. Kort och gott: jag hamnade i ett läge som jag inte var förberedd på och som verkligen bröt ner mig mer och mer för var dag som gick.

På grund av detta gick jag in i något som kallas transition, eller rematch. Ett läge där au pair och värdfamilj letar efter nya hem/caregivers. Tanken är att en sådan här situation ska få pågå i två veckor, men då Cultural Care gjorde VÄLDIGT LITE (kommer snart till detta) så slutade det med att jag var i detta läget i tre veckor (…och där har ni förklaringen till varför mina inlägg nog inte var så roliga på slutet) och slutligen alltså åkte hem.

Tanken är att Cultural Care ska hitta nya matchningar åt en, jag betalade dryga 15 000 kr för att åka med organisationen och tanken är att de då ska kunna erbjuda någon form utav säkerhetsnät.

Ni har säkert redan listat ut att det inte blev så för mig – jag ringde Cultural Care VARJE dag, lämnade voicemails och mailade. På 5(!!!!) dagar fick jag överhuvudtaget inte ett enda svar ifrån min matchnings-ansvarige (än mindre några matchningar). Hon hade nämligen också tagit semester lite mitt i allt, och när hon kom tillbaka hade hon för mycket annat att göra för att hinna bry sig om mig – som satt i ett läge där jag mådde dåligt och inte fick några svar på något alls…

En annan konstig sak med samtalen till Cultural Care: det var alltid någon ”receptionist” som svarade och skulle koppla vidare, och det var ALLTID en ny person som svarade. Tror inte att jag pratat med samma person en enda gång (och då ringde jag ändå varje dag och  ofta mer än en gång per dag under en treveckors-period)

Eftersom att Cultural Cares sökning inte gick så bra så uppmuntrade min LCC (som egentligen inte har något matchnings-ansvar) mig att söka på egen hand. Jag gick med i fristående internet-communities och postade på Craigslist (typ motsvarande Blocket). Jag uppmanades lägga ut telefonnummer och kontaktuppgifter till mig själv – trots att de är så vääääldigt måna om att man inte lägger upp något om familjen, av säkerhetsskäl (men jag menar, en au pair är inte så himla noga… iallafall inte enligt CC)

Jag blev dessutom uppmanad att INTE nämna att jag var här med Cultural Care utan bara säga att jag åkte med en agentur och slutligen bad min LCC mig också att förmedla alla potentiella familjer som kontaktade mig vidare till henne (även om jag inte ville ha dem). I efterhand har jag fått reda på att LCC:n får pengar för varje familj hon/han värvar till organisationen – och det var antagligen detta hon ville att jag skulle göra, värva nya familjer för hennes räkning.

Appropå pengar och LCC:s… LCC:erna påstår att de inte är anställda av Cultural Care utan jobbar frivilligt och gratis för att de vill finnas där och stötta programmet. Som jag skrev tidigare: de får betalt för varje familj de värvar. De får också betalt för varje rematch som de lyckas lösa ut (alltså, om de hittar en ny familj åt au pairen får de en bonus – på grund av detta försöker många LCC:er att matcha au pairer i rematch med varandras familjer när båda befinner sig i samma LCC:s grupp, så att det bara blir ett byte och LCC:n får dubbel bonus för att hon löste två matchningar. Ni förstår va?) Slutligen har jag också fått inside på att LCC:erna faktiskt visst får betalt, baserat på hur många au pairer de har i sina grupper….

När vi ändå är inne på LCC:er, min LCC sa ett par riktigt spännande saker till mig under min rematch-period (saker hon bad skulle stanna mellan oss, men jag tycker att ni förtjänar att höra det – för det är såååå fel att hon säger sånt här)

  • Hon bad mig byta bilderna i min ansökan till bilder jag såg ful ut på (”om du vill hitta fler familjer borde du nog överväga att ha bilder du ser fulare ut på, många värdmammor känner sig hotade om au pairen ser bra ut”)
  • Hon talade om för mig att endast en au pair i hennes grupp någonsin blivit hemskickad under hennes åtta år som LCC. (Och appropå all rematch statistik: Cultural Care är gaaaanska duktiga på att mörka sina siffror: innan man åker så säger de att endast 5% behöver byta familj, när man kommer till au pair skolan är det 10%, när man hamnar i rematch själv är det helt plötsligt 20% och efter att jag nu befunnit mig i rematch och pratat med massa au pair kompisar som själva varit i samma sits eller haft vänner i min sits kan jag tala om att 20% inte räcker…. det är fler!)
  • När jag till sist fått beskedet att jag skulle åka hem till Sverige sa min LCC till mig ”well, maybe the au pair-thing just isn’t for you” (…känns detta som en bra sak att säga? Vadå att trycka ner någon?! Nu gör det inte mig så mycket, men tänk om någon verkligen hade velat vara au pair – och tro mig JAG JOBBADE HÅRT för att fixa familj på egen hand, då vill man kanske inte höra att man inte ”duger” till jobbet?)

Tillbaka till min Program Director (ansvarige för mina matchningar): jag valde att första veckan låsa mina sökningar till Boston-området eftersom att jag ville fortsätta mina studier vid Harvard. Jag hade dessutom angett ett par ”krav” på familjen (ingen katt/hund, inte mer än 2 barn). Trots detta fick jag matchningar som egentligen inte var matchningar (inte för att jag fick så många alls… men de jag fick var ofta 3 barn, något husdjur osv osv = de tittar nog inte så jättenoga på au pairens önskemål i ansökan)

Eftersom att jag inte hade hittat någon familj efter första veckan öppnade jag upp min sökning till hela USA. Det var den veckan som min PD (program director) inte svarade ÖVER HUVUDTAGET. Jag fick inte en enda matchning på en vecka och fick på grund av detta förlänga min transition-period en extra vecka (CC hade inte letat hårt nog och ville ge mig lite längre tid = Schysst, fast egentligen ville de nog bara tjäna pengar eftersom att min dåvarande värdfamilj fortfarande betalade avgift för mig till CC varje vecka).

Fick ett par matchningar (typ 2, båda i Boston) och blev lite fundersam på varför de inte kommit en enda matchning från någon annanstans. Ringde upp Cultural Care och fick prata med en annan PD (min var på heldagsmöten, skulle vara borta i 3 dagar = inte jobba på mitt fall) och hon svarade på min fråga om vart de letade ”Ja, en timma utanför Boston” (NEJ! JAG HADE SAGT 1 TIMMA UTANFÖR VILKEN STORSTAD SOM HELST!) CC hade alltså glömt att ”låsa upp” min profil mot resten av USA och jag missade en massa familjer på det…

Helt ärligt så kändes det som att CC väntade på att jag skulle ”ge upp” och be om att få åka hem. Dealen är nämligen att om de inte hittar någon ny familj åt au pairen inom rematch perioden så betalar de flygresan hem, men om au pairen själv ber om att få åka hem/inte är tillräckligt öppen i sin sökning/inte jobbar hårt så får hon/han betala själv. (Eftersom att jag kämpade jäkligt hårt och dessutom var sjukt envis så slutade det iallafall med att de betalade min resa hem – fast jag fick betala för allt incheckat bagage själv)

I mitten på tredje rematch-veckan hade jag fortfarande ingen familj och tanken på Sverige blev mer och mer frekvent. Att gå runt i så lång tid och inte veta var man skulle befinna sig efter veckornas slut är ordentligt stressande vill jag lova. Att dessutom inte få några svar på sina frågor när man försöker få reda på mer är frustrerande. Och att ingen bryr sig om att ringa och fråga hur man faktiskt mår är direkt upprörande (att befinna sig ensam i ett stort och nytt land där ett annat språk pratas och att dessutom bo hos en familj där man inte mår bra och inte trivs är ingen rolig upplevelse) På grund av detta började jag titta på mina möjligheter att avbryta mina studier på Harvard och se om jag kunde få några pengar tillbaka (inte nog med att jag betalat massor för att åka med CC, jag har dessutom betalat en hel del för att plugga…) Eftersom att sista dag för avregistrering redan passerat blev jag  tvungen att fylla i en ”students appeal” och begära special treatment (har ännu inte fått svar på denna, så jag vet inte om jag kommer kunna få några pengar tillbaka). Till min appeal behövdes brev från Cultural Care som kunde intyga att min historia stämde. GISSA VAD SOM HÄNDE?! De bad MIG att skriva brevet åt dem… Sagt och gjort: JAG fick formulera och skriva brevet och de skrev ut det på sitt brevpapper och faxade in det.

Inte bara USA-kontoret skötte det här dåligt. Även svenska Cultural Care var väldigt dåliga genom hela situationen. Jag försökte ett par gånger att ta kontakt med dem för att be dem om hjälp istället. De var långsamma i sina svar och när jag ställde frågor om hemresa och eventuella pengar tillbaka ignorerade de mina frågor och sa bara ”allt löser sig”. ANSVARSLÖST, CULTURAL CARE!

Ni märker säkert att jag är väldigt besviken på hur CC hanterat hela denna situation. Och dessvärre hade inte min värdfamilj en bättre upplevelse. Inte heller mina vänner som gått igenom samma saker eller haft vänner som gått igenom det har haft bra upplevelser. Så tyvärr är nog inte min historia något undantag utan bara en vanlig berättelse om hur ett rent vinstdrivande företag utnyttjar sina au pairer och egentligen skiter fullständigt i dem…

Jag betalade som sagt för att vara en del av organisationen. Även min värdfamilj betalade för att vara del av organisationen. Vi har båda fått betala avgifter som varit sagda att gå till flygresa, visum och skola (låt oss säga så här: så mycket kostar inte flygresa, visum och skola att au pair ska behöva betala 6000 kr för det och familj 8000 DOLLAR). En annan intressant ekonomisk aspekt: en au pair tjänar 200 dollar i veckan. Familjen betalar utöver dessa dessutom 200 dollar till Cultural Care VARJE VECKA.

För att avsluta detta långa inlägg: det känns jättetråkigt att mitt år inte blev som väntat. Jag hade hoppats att jag fick slutföra och göra allt jag hade hoppats få göra. Samtidigt är jag GLAD att jag är hemma igen, det är en lättnad att inte behöva vara en del av denna FRUKTANSVÄRDA organisation.

När man hamnar hos en bra familj så verkar det fungera (man behöver ju inte ha någon kontakt med Cultural Care då), men när det går dåligt och man behöver deras hjälp så finns de INTE (VERKLIGEN INTE!!!!) där för en.

Snälla ni som läser det här och funderar på att åka som au pairer med Cultural Care: gör det INTE! Man blir behandlad som luft och det har varit en värdelös period där jag mått superdåligt och fått noll stöd från organisationen. (Samtidigt vill jag inte bara se tillbaka på min tid i USA som negativ, lovar att lägga upp ett gladare inlägg senare och berätta vad jag lärt mig – men just nu, ta med er detta: ÅK INTE MED CULTURAL CARE!)

För att binda ihop säcken: jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit och meddelat er hur läget låg till tidigare, jag ville vara stark och ta mig igenom det och jag jobbade väldigt hårt för att försöka lösa det. Till sist kom jag dock till insikt med att jag inte ville vara en del av CC och jag kommer nu hem med huvudet högt och är redo för nya utmaningar. Nu vet ni iallafall vad som hände, och jag hoppas att ni aldrig själva behöver uppleva det eller har vänner som behöver gå igenom det.

Stora kramar,
Hanna

Ps! Har någon några frågor så bara skriv i kommentarsfältet…. och så lovar jag som sagt lite gladare inlägg här snart, med lite bilder…. aldrig mer såhär mycket text 😉 (…mina fingrar GÖR ONT… hahaha!)

Posted on 2 October, 2011 in AU PAIR

Responses (13)

  1. Sofia Markusson
    3 October, 2011 at 04:17 · Reply

    Hej Hanna,
    Förstår helt och hållet hur du känner! Åkte som au pair förra året med CC men avbröt efter 5månader pga tråkiga omständigheter, var tvungen att gå igeom 2 rematcher… Under min tid i USA var jag också väldigt missnöjd med CC. Allt handlar om pengar för dem, de bryr sig inte ett skit om au pairen. Har jättemånga vänner under min au pair tid som känner samma sak, många av dem var också tvugna att gå igenom rematch. Några av dem hade helt ofattbara situationer där inte ens ord kan beskriva vilken psykisk misshandel de fick gå igenom..och Cultural Care inte lyfte ett finger för att hjälpa dem!
    CC försöker få allt att låta så glammigt, framför allt här i Sverige. De nämner inte ens att rematch är ett vanligt problem utan förnekar det bestämt.
    När det kommer till att recruit nya familjer till organisationen tar de knappt tiden till att verkligen undersöka hur lämplig familjen är. Har familjen pengar till att betala dem så är de godkända, trots att de egenltigen inte alls är särskilt lämpade till att ha en au pair boende hos sig……

    Har känt samma frustration som dig Hanna. Bra val att du åkte hem för CC är under all kritik. Vill uppmuntra dig att stå på dig! Hindra andra från att hamna i samma situation som dig även om CC inte vill ta åt sig kritiken….

    /Sofia

  2. isabelle
    3 October, 2011 at 04:49 · Reply

    Hej!
    Jag förstår precis hur du känner för CCAP. Jag har precis blivit hemskickad från NY, pga lögner från deras sida..
    Kontakta mig gärna, Isabelle Johannesson på facebook..

  3. Martin
    4 October, 2011 at 10:18 · Reply

    Tråkigt med massa oseriösa aktörer.. Speciellt med tanke på att man är en bit bort. Har en släkting som jobbar många år som au pair. Hon trivdes jätte bra och tyckte att det var roligt jobb.. Synd bara att det finns företag som sabbar det.. Som för er !

  4. Viktoria Andersson
    14 October, 2011 at 07:39 · Reply

    Usch vad trist att läsa din berättelse – jag känner verkligen med dig, verkar som att du haft extremt otur. Jag har dock jättebra erfarenheter av CC, och i stort sett alla av mina vänner (även de som gick i rematch) fick superbra stöd av dem. Det verkartyvärr lite som att det beror på vilken LCC man har 🙁

  5. Louise
    12 November, 2011 at 05:28 · Reply

    Hej!
    Jag åkte med SI (Skandinaviska institutet) förra året och det var samma där, jag är sjukt missnöjd med dem! När man är i Sverige har man ett jättestöd från dem, men när man väl kommer till USA och behöver hjälp så har man ingen som bryr sig och det enda går ut på pengar.

    Jag är glad att jag åkte hem, men jag funderar fortfarande på hur mitt år hade varit om jag hade kommit till en ny och bra familj.

  6. […] att det är hög (!!!) tid att jag gör en återkoppling till det här inlägget, nu är det nämligen drygt sex veckor sedan jag avbröt mitt amerikanska äventyr och […]

  7. Kia
    21 February, 2012 at 05:55 · Reply

    Hej, och GUD vad glad jag är att jag kom in här på din blogg och fick läsa din historia. Helt galet ju, jag tycker så synd om dig. Jag är 21 år, har bestämt mig för att åka som au pair och är så osäker på vilken agentur och typ vart jag ska (USA/Nya Zeeland), men nu kommer jag definitivt räkna bort CC helt och hållet i alla fall. Hur går det nu för dig då? Har du planer på att åka igen, kanske något tips på hur du eller andra au pairer du vet gått tillväga? Alla tips och så uppskattas iallafall då jag befinner mig med en sån sjuk beslutsångest! Hoppas allt är bra med dig, och du ge inte upp om au pair är något du verkligen vill =) Kram

    • hannaberkesi
      7 March, 2012 at 10:41 · Reply

      HEJ! Så ledsen att jag var så långsam i mitt svar!!! Vad spännande att du bestämt dig! Hoppas verkligen verkligen att du kommer trivas! Jag valde att starta igång med jobb här hemma istället, fick ett erbjudande jag varken kunde eller ville tacka nej till så det känns helt okej! Kommer dock alltid att ha kvar drömmen om USA, och kommer garanterat att vara tillbaka där förr eller senare igen (Dock inte som au pair!) Tips på hur man ska gå tillväga.. hmmm.. prata mycket med familjen innan du åker, det är fördel om de haft någon au pair före dig. Se till att få prata med henne/honom (ofta kan de ge en relativt ärlig bild). Sen handlar det också lite om att våga satsa och prova. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Man växer enormt mycket som människa och lär sig så mycket på vägen. Jag önskar dig all lycka, och hör gärna av dig igen!! 🙂 Kram

  8. X
    26 February, 2012 at 10:43 · Reply

    Åkte med au pair in america och det är precis samma skit. Min kompis CC sa tom till henne att 70 % rematchar. Alla au pair förmedlingar är dåliga.

    • hannaberkesi
      7 March, 2012 at 10:25 · Reply

      Usch vad tråkigt att höra… 🙁 tyvärr finns det alldeles för många tragiska stories!

  9. Rebecca
    21 April, 2012 at 08:27 · Reply

    Hej!

    Vad tråkigt att det blev så för dig!! Vi åkte 30 personer (vi anmälde var för sig och CC visste inte att vi var en grupp) och vi fick INGA problem, alls. Vi fick stöd 24/7 året om! De fixade kul grejer alla au-pairer fick göra under mötena man har där borta. Sen kan jag tycka att man har ett eget ansvar när man väljer familj också. Jag vet att CC inte helt går efter dina önskemål på ansökan för att man kan hindra sig själv om man till exempel bara vill åka till LA men så hittar man världens bästa familj i kanske Florida och så åker man dit istälelt, om du förstår vad jag menar 🙂 30 pers är ju ändå lite statistik. Jag tror det gör MYCKET vad man har för LCC och när man åker etc. Jag har syskon som alla åkt innan mig med CC och alla hade det jättebra. Det finns alltid två sidor av myntet! Ju mer jobb man lägger innan man åker kan hjälpa en när man åker dit, trivs man inte med sin LCC innan man åker (man kan få begära att prata och få kontakt med dem även innan) och byta LCC till en man trivs med. Det är ju inte det att man ska göra allt jobb själv – absolut inte, åker man med en organisation så TROR man ju att man ska få sitt stöd man betalar för. Men man kan vara noga när man söker 🙂 Jag sa nej till 17 familjer innan jag blev matchad med en familj som verkligen kändes RÄTT, som MIN familj om du förstår vad jag menar. Hade “the time of my life” verkligen!! Min LCC brydde sig verkligen och kände som en kompis för mig! Reste överallt och min familj gav mig alltid extra pengar för resor för att jag var “en i familjen”. De ville att jag skulle komma ut och se USA när jag var där och hjälpte mig med allt från tågresor till att träffa folk att åka med! Superbra!. Och jag tror att siffror är så höga på alla organisationer dels för organisationen, men också pga sig själv! 🙂 Så man ska inte låta organisationen göra allt utan säkra sina kort genom att kolla saker också. Men som du sa tycker jag att det var riktigt dåligt av CC. Hoppas de andra 70 % har det lika bra som jag hade! 🙂 Jag tycker det är sååå dåligt och synd om dig för att det blev såhär! Man vill ju inte att sin “american-dream” ska bli förstörd och sen betalat pengarna liksom.

  10. Lina
    3 November, 2015 at 11:35 · Reply

    Hej!
    Fy vad hemskt! Jag är i samma situation, spenderade 2 månader där bara och kom hem för 1 vecka sedan. Min familj var taskig mot mig, deras hus var en svinstia och misshandla/misskötte sin hund vilket de ljugit mig rätt upp i ansiktet om. Deras tidigare au pair flydde från dem och vägrade komma tillbaka fick jag reda på sedan. Fick vänta 2 veckor för att KOMMA IN i remtach för att PD inte brydde sig eller hade tid för mig även om vi ringde varje dag. Har fått veta så mycket skit. Är så arg på CC och vill med ha mina pengar tillbaka. Hur gjorde du/sa du för att de skulle ge dem tillbaka?

  11. Indra
    5 August, 2019 at 12:57 · Reply

    Hej¡ Jag är väldigt intresserad av att åka som au pair inom 2 år ungefär jag skulle jätte gärna vilja veta vilka organisationer som är bra, och vad man först och främst ska tänka på om man ska åka? Tacksam för svar, kram Indra.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Back to Top